thelatina

Jag sitter och tänker på just detta, Jag vill, men jag kan inte. Jag kan, men jag vill inte... Varför?! Varför ska allt alltid vara så jävla svårt?... Jag vet att det finns människor med större problem än vad jag har, och varför ska man klaga? Joo för att jag har också känslor, jag har också ont, JAG KAN OCKSÅ MÅ DÅLIGT! Jag gillar inte att visa utåt när jag mår dåligt, kan ju försäkra att det är sjukt få personer som sett mig gråta. För det är inte jag, jag gråter verkligen inte för allt. Utan enbart när känslorna tar vid. Jag sitter och tänker, och när jag får olika slags problem så har jag ingenstans att ta vägen längre, jag känner mig ensam. Jag har sjukt många bra vänner, men inget är som det var med just han. Mådde jag inte bra så var han där med öppna armar, ord som hjälpte, ett leende som man föll för, eller helt enkelt bara en kram för att ta mig till paradiset, paradiset där inget kunde skada mig. Så precis så kände jag mig, som att jag levde i en dröm, en verklighets dröm. Jag grät en gång framför honom, två om man räknar med att vi träffades och gjorde slut. Men en gång, oavsett vilka problem som uppstod i mitt liv, men jag är bra på att klara de. Och kunde inte jag så fanns han där!! Jag kom ihåg lyckan jag hade varje gång jag var på väg mot honom, eller när jag visste att SNART låter plingklockan och där kommer han stå, med sitt vackra leende och bara välkommna mig in i kärlekens värld. Jag drömmer seriöst om det varje dag, jag drömmer om att han kommer till mig och bara står där. Utan några ord utan bara står där med sitt charmiga leende, och öppnar sina armar. Fångar in mig och stöter bort allt som hänt. Ja, jag är en drömmare..

Och drömmer som jag pratat om så länge, helt ärligt. Det är HAN som återkommer i varje dröm, han och bara han. Där står vi, det spelar ingen roll hur drömmen utspelar sig, var eller med vilka känslor. Men där står vi. I mina drömmar under dessa dagar utan honom så har vi skrattat, vi har bråkat, vi har gråtit, vi har gjort allt! Och varför förneka de? Jag saknar honom mer än någonsin. Men jag är STARK, JAG KAN. Jag MÅSTE helt enkelt. Som alla säger, det är enklast för den som "sårat" oavsett om han inte sårat med mening men de var ju han som sårade...

Men jag ska gå vidare, För jag vet att han inte kommer tillbaka. Han sa det och sa att han var säker. Så det är dags att ta sig i kragen. Tvinga sig själv. Gå vidare...

Jag glömmer inte, för det vill jag inte. Varför glömma mitt livs bästa tid?!

(Ja, jag mår bättre själv nu, behöver skriva)

FUCK LIFE! <3